Året med bina har sina cykler och återkommande rutiner men det blir aldrig enformigt. Bina lever sina egna liv och vi måste anpassa oss till varandra, de och vi. De vänjer sig vid oss och känner igen doften. Man märker av deras stämning på ljudet i kuporna och kan klart se att hur vi gör påverkar dem – och deras beetende påverkar sannerligen oss. Samarbete utan att kommunicera verbalt.
Beemanship alltså (jämför Horsemanship).
Tidig vår och fram över försommaren är det fullt upp. Vi är ute några vändor och ser över hur bina klarat vintern, räknar in hur många samhällen vi har att arbeta med och bestämmer hur många vi ska utöka med. Vi bygger och målar egna lådor, vi vaxar ramar som bina ska bygga ut med vaxceller och producera honung samt föda upp sina yngel i. Olika lådor för olika ändamål, vi säger yngellådor och skattlådor. Passande namn, honungen är ju en skatt. Men det kallas också för att man skattar ett bisamhälle på honungen. Alla lådor fylls med vaxade ramar och de ska sedan ut i bigårdarna. Det är ett uppmuntrande faktum att bönder hör av sig och ber oss ha bigårdar hos dem.
Vi vill veta vad de tänker odla förstås, det är ju bara mening med att ställa ut bin om grödan de har tänkt odla behöver pollineras. En bigård består hos oss av max tio samhällen, alltså tio bikupor.